Bosse och jag var jämngamla, skolkamrater och grannar i den s.k. A-bostaden på ett regemente i Boden. Vi barn hade skjuts till skolan, med häst och vagn (landå) sommartid och häst och släde (rissla) vintertid. Hästen var densamma , vi kallade honom "Svanken", eftersom han var otroligt svankryggig. Jag minns hur man bäddades ned bland skinnfällar, Bosse med syster Gull, min bror Kennie och jag och ett par till. Den som kom för sent fick springa ikapp släden och stå på en liten platta (fotsteg) längst bak på risslan. Svårare var det att komma upp i den höga landån.
Jag minns också när våra föräldrar ordnade dansundervisning för oss och vännerna i B- och C-bostäderna. Detta ledde till dansaftnar, s.k. "skutt" med saft och tårta. Saft och tårta serverades också när föräldrarna var bortbjudna, vanligtvis på samma fest och vi barn samlades ihop hemma hos någon. Hela området var ju föräldrafritt och jag minns särskilt en ljus sommarnatt när föräldrarna kom hem på morgonkvisten och fann alla barn, pigga och glada med allehanda uteaktiviteter och utan en aning om vad klockan var.
På 90-talet ordnades en Bodenträff i Stockholm. Det var sista gången jag träffade Bosse och trots de 40 åren som gått hade vi inga problem med att känna igen varandra.
A-bostaden finns inte mer, inte heller många av våra vänner, men minnen finns och det är med glädje och tacksamhet jag tänker tillbaka till Boden-åren.
Eva Florman f. Bengtsson